Tal på Gröna Studenters årsmöte i Jönköping 11 februari 2011

På kvällen den 19:e september förra året kände jag en oerhörd tomhet och besvikelse. Den känslan var jag inte ensam om. Miljöpartiets valvaka var en av de märkligaste tillställningar jag någonsin har varit på.

För trots att Miljöpartiet hade gjort sitt bästa riksdagsval någonsin, trots att Miljöpartiet i Stockholm stad hade fått nästan 14 % av rösterna så räckte det inte. Det räckte in till majoritet i riksdagen, det räckte inte till majoritet i stadshuset och det räckte inte till majoritet i Stockholms landstingsfullmäktige.

Det här var dock inget nytt. Precis på samma sätt såg det ut på valvaken 2006, även om siffrorna hade förändrats lite.


Det som var nytt, och det som satte stämningen för hela kvällen, som gjorde det till en så märklig kväll, var partiet som hade fått 5,7 % av rösterna i riksdagsvalet.

Sverigedemokraternas framgång kom inte som någon överraskning. Opinionsundersökningar hade under hela våren och sommaren pekat på att sannolikheten att de skulle få riksdagsmandat var rätt stor.

Ändå tror jag inte någon av oss Miljöpartister hade gett upp hoppet om att det på valdagen skulle visa sig att alla de där opinionsundersökningarna hade fel.

Därför kom valresultatet som en sån chock, en så stark påminnelse om hur världen utanför Miljöpartiet ser ut. Om hur Jimmie Åkesson och hans partikamrater lyckats övertyga så många människor i Sverige om att allt, eller åtminstone det mesta, som är fel, är invandrares fel. Och att alla problem, som till exempel brottslighet, budgetunderskott, skattefusk, bidragsfusk med mera skulle minska, bara antalet invandrare minskar.

För mig och för alla er här inne är det en så fruktansvärd syn, ett fruktsanvärt resonemang. Och framförallt en syn på andra människor som är så långt ifrån vår egen att vi inte kan förstå den.

Kampen mot rasismen och mot fördomarna är det viktigaste arbetet vi alla här inne har framför oss de närmaste tre åren.

Det är ingen hemlighet att Jimmie Åkesson ser Miljöpartiet som ett extremistparti i den typen av frågor han brinner för. Jag googlade ”miljöpartiet extremistparti” för att kunna plocka upp några citat från honom, varför jag tänkte att jag skulle läsa upp dem här vet jag ärligt talat inte.

Istället för att hitta citat från Jimmie själv hamnade jag på en blogg som författaren blygsamt nog har valt att döpa till Förnuftets Röst, det är tydligen förnuftigt att vara rasist. Där jämförs sverigedemokraternas politik med miljöpartiets och slutsatsen blir självklart att eftersom miljöpartiet vill öka invandringen så är det vi som är extremister.

Ingenstans pratas det om människor, mänskligt värde, om personliga tragedier eller krig, miljökatastrofer och så vidare. Nej för då inser nog även rasisterna att de skulle få det väldigt mycket svårare att få gehör för sina resonemang.

Så länge Jimmie Åkesson, och den här bloggen jag hamnade på, kallar Miljöpartiet ett extremistparti kommer jag vara en stolt miljöpartist.

Vårt uppdrag är att förklara att det är positivt att vara så extrema som vi.

Här har dessutom vi som Gröna Studenter en viktig roll att spela. Sverigedemokraternas poltik är inte på något sätt förankrad i forskning eller vetenskap, det vet vi.

Som studenter på olika områden har vi en unik insikt om vad den senaste forskningen säger.

Vi är biologer som vet att det inte hjälper en vargstam att döda 20 friska djur.
Vi är stadsplanerare som kritiserar det faktum att för varje lägenhet som byggs måste det finnas en parkeringsplats.
Vi är samhällsplanerare som inte tycker det är så smart att lägga allt mindre resurser på järnvägen när behoven bara ökar.
Vi är kemister som tycker att det är bättre att undersöka om bekämpningsmedel skadar bönder innan de börjar användas snarare än att behöva hantera problemen i efterhand.

Det jag vill ha sagt är att Gröna Studenters 1400 medlemmar samlar en otrolig mängd kunskap inom all typ av vetenskap. Den måste vi få gehör för i miljöpartiets politik.

De närmaste åren har vi en unik chans i Gröna Studenters historia att få det. Vi är för första gången en stor och stark organisation när Miljöpartiet ska revidera sitt partiprogram. Självklart kommer Gröna Studenter vara en viktig del i den processen.

När jag står här idag gör jag det på min nästa sista dag som språkrör för Gröna Studenter. Strax efter klockan fyra i morgon, om vi lyckas följa tidsschemat, har vi många spännande val framför oss. Bland annat ska vi välja efterträdare till mig och Frida.

Det har varit två otroligt inspirerande, roliga, intensiva och lärorika år. Det finns säkert fler ord för att beskriva åren men jag kommer inte på dem nu.

Främst är jag så otroligt glad, och lite stolt över mig själv, att jag vågade svara ja på valberedningens fråga om jag ville vara språkrör. Det har varit en fantastisk resa med Gröna Studenter de senaste två åren.

Om bara några veckor lämnar jag även mitt uppdrag som styrelseledamot i Gröna Studenters lokalavdelning i Stockholm. Men känner jag mig själv rätt är inte det här sista gången jag är på möte med Gröna Studenter.

Slutligen vill jag passa på att gratulera er för att ha åkt hit. Jag är övertygad om att ni har en fantastisk helg framför er full av kloka diskussioner, spännande omröstningar och nya bekantskaper. Den peppen som ett årsmöte ger kommer ni kunna bära med er i era lokalavdelningar resten av året.

Förra året hade jag lite popkulturella referenser i mitt tal, jag vet inte om ni som var där tyckte det var bra eller dåligt. För att vara på den säkra sidan har jag inte tagit upp någon förrän nu. Jag vet inte heller om det här talet lika bra passar med såna referenser eller vilken låt jag i så fall ska referera till. Placebos The Bitter End känns lite felsyftande, likaså Doors The End. Kanske passar REMs låt bäst, åtminstone för att förklara min egen relation till Gröna Studenter.

It’s the end of the world as we know it.

Det här är slutet på Gröna Studenter så som jag lärt känna det de senaste åren.

Tack