Låt oss säga att jag är en typisk student. Jag började plugga 2005 och kommer därför i genomsnitt att ta examen 2011. När jag är klar kommer jag att ägna sju månader åt att leta efter ett jobb. På grund av den borgerliga regeringens nedmontering av de sociala skyddsnäten kommer jag under tiden inte att ha någon a-kassa, utan sannolikt försörja mig med fortsatta studiemedel medan jag halvhjärtat läser någon strökurs. Kanske bor jag, trots att jag är i genomsnitt 26 år gammal och med 20 % sannolikhet har barn, fortfarande hos mina föräldrar för att hålla kostnaderna nere.
Det låter ju faktiskt inte särskilt upplyftande, så varför valde jag att studera överhuvudtaget? Kanske ville jag kvalificera mig för mitt drömjobb, kanske försökte jag utveckla mig själv som människa. Kanske hade jag helt enkelt tittat på statistiken och insett att det ser ännu dystrare ut för dem som inte utbildar sig. Ungdomsarbetslösheten ligger nu på 24 % – tre gånger värre än för befolkningen i stort. Och bland dem utan högre utbildning är siffran 50 % högre.
Ja, det fanns uppenbarligen skäl för mig att vilja gå en högskoleutbildning. Men när situationen ser så dyster ut som den ändå gör så borde jag väl vilja göra något åt saken? Jag borde vilja påverka riktningen för samhället! Man skulle kunna tro det, men som den typiske, 26-årige student jag är så är sannolikheten att jag röstade i förra riksdagsvalet fem procentenheter lägre än för den genomsnittlige medborgaren. Är inte det konstigt?
Men vänta, kanske är det så att jag tänkte att lösningen finns i Europa, att det är EU som kan komma tillrätta med situationen? Jag anser ju trots allt att jobbfrågan är den tredje viktigaste EU-frågan. Men sanningen är att endast 30 % av mig röstade i förra Europavalet, och lika få tycks ha för avsikt att göra det i år.
Sanningen är, att jag verkar inte riktigt bry mig. Och om jag inte bryr mig, om jag inte försöker använda det inflytande jag har över samhället – förtjänar jag då verkligen bättre?
Mitt svar är ja. Att hjälpa sina medborgare att finna en meningsfull tillvaro, och att se till att deras potential kommer till allas vårt gagn är en del av samhällets ansvar. Och det gäller oavsett hur mycket eller lite medborgarna engagerar sig i den processen.
Just därför blir jag både ledsen, arg och besviken när jag ser hur dåligt samhället just nu lyckas med att axla detta ansvar. Ja, den så kallade arbetslinjen lämnar en hel del att önska.
Tänk om det istället var vi som bestämde. I ett grönt Sverige skulle nyutexaminerade akademiker kunna få a-kassa under en tid efter studierna, och därmed ha rimliga möjligheter att hitta ett jobb som de utbildat sig till, snarare än att behöva ta det första de kommer över. I ett grönt Sverige skulle de dessutom ha hjälp att hitta detta jobb av specialiserade akademikerarbetsförmedlingar som för samman arbetssökande och arbetskraftsökande inom just sitt område.
I ett grönt Sverige skulle entreprenörer, unga som gamla, ha bättre chanser att lyckas förverkliga sina företagsidéer genom lägre arbetsgivaravgifter för småföretag. Och i ett grönt Sverige skulle de, och alla andra, ha möjlighet att skaffa sig nya livsperspektiv genom ett friår, samtidigt som arbetslösa därigenom ges chansen att få in en fot på arbetsmarknaden.
I ett grönt Europa skulle miljontals människor få känna att de är en del i våra gemensamma strävanden att rädda världen undan en klimatkatastrof, för i ett grönt Europa skulle miljontals människor vara sysselsatta i de nya gröna jobb som skapas när vi äntligen i stor skala investerar i miljövänlig infrastruktur och hållbar energiproduktion.
Och jag blev väldigt glad under gårdagens arbetsmarknadspolitiska debatt, för efter den kände jag att chanserna är mycket goda att det i ett grönt Sverige kommer att finnas ett ambitiöst program mot ungdomsarbetslöshet.
Ja, i en grön värld skulle samhällets ansträngningar att leva upp till sitt ansvar gentemot mig – den typiske studenten – och alla andra medborgare verkligen inte vara något att skämmas för. Samhället skulle ta sitt ansvar, och då skulle allt vara väl. Eller?
Nej, det är inte riktigt så enkelt. Samhället har förvisso ett ansvar gentemot mig, helt oberoende av om jag bryr mig eller inte. Men det förändrar inte det faktum att jag också har ett ansvar. Jag har ett ansvar gentemot samhället. Jag har ett ansvar att engagera mig i den demokratiska processen. För demokratin är ingen självklarhet. Demokrati – folkstyre – kräver ett folk som bryr sig.
Som den typiske student jag är, är bara 49 % av mig samhällsintresserad. Det vill Gröna Studenter ändra på. Vi är nu nästan 600 medlemmar och på ständigt fler lärosäten ser vi till att synas och höras, inte bara för att locka fler att rösta grönt, utan lika mycket för att studenterna ska lägga märke till, fundera över och kanske till och med känna något för samhällsfrågorna.
Under veckorna som varit har Gröna Studenter bedrivit kårvalskampanj på flera av landets högskolor. För andra året i rad – förra året i Stockholm, nu i Göteborg – har Gröna Studenter ställt upp i ett val för första gången och direkt blivit största parti.
Under de kommande veckorna kommer ett tusental sådana här små foldrar att dyka upp runtom på landets högskolecampus. De talar om frågor som vi vet intresserar mig, den typiske studenten, och uppmanar mig att rösta grönt den sjunde juni. Och vi vet faktiskt, att om jag bara går och röstar, så är sannolikheten att jag röstar just grönt faktiskt över 15 % – ja, kanske ännu högre.
Så om vi kan få mig att gå och rösta den sjunde juni, då ökar definitivt möjligheten att vi får se ett grönt Europa, med fem miljoner nya gröna jobb. Men framför allt skulle det innebära att en ny generation medborgare visar att de är beredda att utkräva ansvar, och att ta ansvar. Det vore en seger för den gröna rörelsen, men det vore en än större seger för demokratin.
Den segern tänker Gröna Studenter kämpa för!
Tack.
