Mitt tal på Miljöpartiet de Grönas kongress

Låt oss säga att jag är en typisk student. Jag började plugga 2005 och kommer därför i genomsnitt att ta examen 2011. När jag är klar kommer jag att ägna sju månader åt att leta efter ett jobb. På grund av den borgerliga regeringens nedmontering av de sociala skyddsnäten kommer jag under tiden inte att ha någon a-kassa, utan sannolikt försörja mig med fortsatta studiemedel medan jag halvhjärtat läser någon strökurs. Kanske bor jag, trots att jag är i genomsnitt 26 år gammal och med 20 % sannolikhet har barn, fortfarande hos mina föräldrar för att hålla kostnaderna nere.

Det låter ju faktiskt inte särskilt upplyftande, så varför valde jag att studera överhuvudtaget? Kanske ville jag kvalificera mig för mitt drömjobb, kanske försökte jag utveckla mig själv som människa. Kanske hade jag helt enkelt tittat på statistiken och insett att det ser ännu dystrare ut för dem som inte utbildar sig. Ungdomsarbetslösheten ligger nu på 24 % – tre gånger värre än för befolkningen i stort. Och bland dem utan högre utbildning är siffran 50 % högre.

Ja, det fanns uppenbarligen skäl för mig att vilja gå en högskoleutbildning. Men när situationen ser så dyster ut som den ändå gör så borde jag väl vilja göra något åt saken? Jag borde vilja påverka riktningen för samhället! Man skulle kunna tro det, men som den typiske, 26-årige student jag är så är sannolikheten att jag röstade i förra riksdagsvalet fem procentenheter lägre än för den genomsnittlige medborgaren. Är inte det konstigt?

Men vänta, kanske är det så att jag tänkte att lösningen finns i Europa, att det är EU som kan komma tillrätta med situationen? Jag anser ju trots allt att jobbfrågan är den tredje viktigaste EU-frågan. Men sanningen är att endast 30 % av mig röstade i förra Europavalet, och lika få tycks ha för avsikt att göra det i år.

Sanningen är, att jag verkar inte riktigt bry mig. Och om jag inte bryr mig, om jag inte försöker använda det inflytande jag har över samhället – förtjänar jag då verkligen bättre?

Mitt svar är ja. Att hjälpa sina medborgare att finna en meningsfull tillvaro, och att se till att deras potential kommer till allas vårt gagn är en del av samhällets ansvar. Och det gäller oavsett hur mycket eller lite medborgarna engagerar sig i den processen.

Just därför blir jag både ledsen, arg och besviken när jag ser hur dåligt samhället just nu lyckas med att axla detta ansvar. Ja, den så kallade arbetslinjen lämnar en hel del att önska.

Tänk om det istället var vi som bestämde. I ett grönt Sverige skulle nyutexaminerade akademiker kunna få a-kassa under en tid efter studierna, och därmed ha rimliga möjligheter att hitta ett jobb som de utbildat sig till, snarare än att behöva ta det första de kommer över. I ett grönt Sverige skulle de dessutom ha hjälp att hitta detta jobb av specialiserade akademikerarbetsförmedlingar som för samman arbetssökande och arbetskraftsökande inom just sitt område.

I ett grönt Sverige skulle entreprenörer, unga som gamla, ha bättre chanser att lyckas förverkliga sina företagsidéer genom lägre arbetsgivaravgifter för småföretag. Och i ett grönt Sverige skulle de, och alla andra, ha möjlighet att skaffa sig nya livsperspektiv genom ett friår, samtidigt som arbetslösa därigenom ges chansen att få in en fot på arbetsmarknaden.

I ett grönt Europa skulle miljontals människor få känna att de är en del i våra gemensamma strävanden att rädda världen undan en klimatkatastrof, för i ett grönt Europa skulle miljontals människor vara sysselsatta i de nya gröna jobb som skapas när vi äntligen i stor skala investerar i miljövänlig infrastruktur och hållbar energiproduktion.

Och jag blev väldigt glad under gårdagens arbetsmarknadspolitiska debatt, för efter den kände jag att chanserna är mycket goda att det i ett grönt Sverige kommer att finnas ett ambitiöst program mot ungdomsarbetslöshet.

Ja, i en grön värld skulle samhällets ansträngningar att leva upp till sitt ansvar gentemot mig – den typiske studenten – och alla andra medborgare verkligen inte vara något att skämmas för. Samhället skulle ta sitt ansvar, och då skulle allt vara väl. Eller?

Nej, det är inte riktigt så enkelt. Samhället har förvisso ett ansvar gentemot mig, helt oberoende av om jag bryr mig eller inte. Men det förändrar inte det faktum att jag också har ett ansvar. Jag har ett ansvar gentemot samhället. Jag har ett ansvar att engagera mig i den demokratiska processen. För demokratin är ingen självklarhet. Demokrati – folkstyre – kräver ett folk som bryr sig.

Som den typiske student jag är, är bara 49 % av mig samhällsintresserad. Det vill Gröna Studenter ändra på. Vi är nu nästan 600 medlemmar och på ständigt fler lärosäten ser vi till att synas och höras, inte bara för att locka fler att rösta grönt, utan lika mycket för att studenterna ska lägga märke till, fundera över och kanske till och med känna något för samhällsfrågorna.

Under veckorna som varit har Gröna Studenter bedrivit kårvalskampanj på flera av landets högskolor. För andra året i rad – förra året i Stockholm, nu i Göteborg – har Gröna Studenter ställt upp i ett val för första gången och direkt blivit största parti.

Under de kommande veckorna kommer ett tusental sådana här små foldrar att dyka upp runtom på landets högskolecampus. De talar om frågor som vi vet intresserar mig, den typiske studenten, och uppmanar mig att rösta grönt den sjunde juni. Och vi vet faktiskt, att om jag bara går och röstar, så är sannolikheten att jag röstar just grönt faktiskt över 15 % – ja, kanske ännu högre.

Så om vi kan få mig att gå och rösta den sjunde juni, då ökar definitivt möjligheten att vi får se ett grönt Europa, med fem miljoner nya gröna jobb. Men framför allt skulle det innebära att en ny generation medborgare visar att de är beredda att utkräva ansvar, och att ta ansvar. Det vore en seger för den gröna rörelsen, men det vore en än större seger för demokratin.

Den segern tänker Gröna Studenter kämpa för!

Tack.

Sexuell läggning, fortfarande ett problem

RFSL:s ordförande Sören Juvas har blivit nedslagen utanför en polisstation i Moldavien. Hans brott? Han var där för att fira den moldaviska pridefestivalen. Enligt RFSL:s eget pressmeddelande tror de lokala arrangörerna att det kan vara poliser som ligger bakom misshandeln. Detta är ytterliggare att bevis på att det inte är accepterat att vara den person man själv vill vara, eller yttrycka sig på sätt man själv väljer.

I Sverige är det sedan den 1 maj möjligt även för homosexuella att gift sig. Men på många andra håll i världen är inte människor jämställda resten av samhället om de inte har samma sexuella läggning som majoritetssamhället.

Homofobin försvann inte den 1 maj och det är viktigt att vi i Sverige som står upp för allas rättigheter, oavsett sexuell läggning, inte glömmer bort det!

När högskolorna pratar breddad rekrytering gör regeringen tvärtemot

I en tid när breddad rekrytering kommer högre och högre upp på agendan hos högskolor och universitet runt om i landet kom igår regeringens förslag på ett återinförande av yrkesutbildningarna på svenska gymnasieskolor, ett förslag som går tvärtemot alla förhoppningar om en bredare bas för högskolorna.

När en person söker till ett gymnasieprogram är han eller hon 15 år. Björklund och resten av alliansen vill att det valet ska avgöra om personen har behörighet att komma in på högskoleutbildningar eller inte. Detta krav är helt orimligt att ställa på en så ung människa.

Den lokala variationen ska också minska vilket skapar ett system med mindre variation, mindre flexibilitet och framförallt mindre möjlighet att anpassa utbildningen efter de olika förutsättningar som finns på olika orter eller hos olika elever.

Regeringen borde ta ett steg tillbaka, tänka över helheten i det svenska utbildningsystemet, från förskola till högskoleexamen och komma med ett förslag som är bra för Sverige och bra för de personer som ska få en utbildning, vi är många som inte vill tillbaka till 50-talets skolor!

Stadions framtid

Den senaste tiden har jag följt de förslag på arenabyggen runt om i Stockholmsområdet som ska modernisera de arenor elitfotbollslagen idag spelar på. Idag skriver dn.se om det förslag där Stockholm stadion byggs om till en ren fotbollsarena och har intervjuat en rad internationella friidrottskändisar som alla beklagar förslaget. Jag vill ställa mig till den skaran. Stadion är en historisk arena som byggdes till OS 1912. Den har en lång tradition av friidrottstävlingar till exempel DN-galan och målgång i Stockholm marathon. Att ställa en enskild klubbs intressen före alla andra idrotter som kan använda den känns inte som ett politisk korekkt beslut. Hellre en nybyggd större arena, om det ens behövs.

Om några år kommer det i Stockholm finnas en arena i Solna med kapacitet på ca 50 000 åskådare och en vid globenområdet med plats för ca 30 000 åskådare, jag är tveksam till om det är försvarbart att be skattebetalare finansiera en tredje stor arena i ett så relativt litet område. Anledningar som nämns är att lagen inte vill spela på samma arenor men klubbkänsla är en sak, skattemedel en annan.

Slutet för överflödiga flygplatser

Jag minns att jag som ung var kritisk till att lägga ner flygplatsen i Halmstad, "varför ska vi inte få ha en flygplats här?". Nu inser jag varför små flygplatser i Sverige, likt den i Halmstad, har så svårt att klara sig. Det finns helt enkelt för få möjliga resenärer. I skuggan av klimatdiskussionerna i samhället har dessutom fler och fler börjat inse det helt vansinniga i att ta flyget på en sträcka där det går utmärkt att åka tåg.

Nu skrivs det igen om att resandet minskar på Halmstad flygplats. Förhoppningsvis innebär detta slutet för allt onödigt inrikesflyg i Sverige. Vill man som hallänning flyga utomlands eller inrikes till norrland går det enkelt att transportera sig, med tåg, till Malmö eller Göteborg.

Studiemedel

I dagarna har det läckt ut att den studiesociala utredningen kommer föreslå att studenter bara kommer få studiemedel i fyra år. Studenter verkar dock reagera kraftigt mot detta förslag och en facebook-grupp som protesterar mot förslaget har en enorm tillströmning av medlemmar.

En "studentrepresentant" som har ingått i en referensgrupp för utredningen tycker in det finns några problem med förslaget utan säger istället hur bra det är att utredningen föreslår en höjning av studiemedlet med 400-500. SFS, Miljöpartiet och flera banker har konstaterat att det behövs en höjning med 900 kr. 400 kr kompenserar bara det vi studenter förlorat i inflation de senaste åren..

Grön ungdoms politik

Nyss gick jag ner från talarstolen på riksårsmötet för sista gången. Den här gången tycker jag att jag fick till det riktigt bra. Debatten gäller huruvida Grön ungdom ska stå själva eller om vi ska fortsätta att dela politik med Miljöpartiet de Gröna.

Jag har flera argument kring varför vi bara har att vinna på att driva samma politik som vårt moderparti gör. I den verksamhetsplan vi tagit på årets RÅM står det tydligt vad Grön ungdom väljer att prioritera samt vilken politik vi vill driva i valrörelsen. Vi har på riksårsmötet dessutom bestämt vilka kongressombud vi ska skicka till de Grönas kongress och vad dessa ska rösta i ett antal motioner på kongressen. Det är vårt sätt att vara med och påverka partiets politik i den riktning vi vill.

Det är inte förbjudet för medlemmar att inte helt dela partiets åsikter i vissa frågor, inte heller är det förbjudet för Grön ungdom att driva en politik som inte helt står i partiprogrammet. Vi ska fortsätta att driva den politik vi bestämmer på riksårsmötet! Men vi ska inte sluta hålla med vad partiet tycker.

Svensk arbetsrätt

Just nu debatteras bland annat arbetsrätten på riksårsmötet. "Svenskt näringsliv" har lagt en motion om att försämra den svenska arbetsrätten, det erkände en av motionärerna från talarstolen. De vill förvisso bara utreda frågan men avsikten måste ändå vara att gå i den riktning som motionen argumenterar för.

Förhoppningsvis delar inte mötet motionärernas åsikt men snart får omröstningen visa om grön ungdom stödjer svenska arbetares rättigheter eller inte.

De Gröna

Ja det ni läser ovan är min slutgiltiga kapitulation angående namnet på vårt fina parti. Att när det går använda det kortare, och helt ärligt mycket snyggare, namnet så ska vi göra det. De Gröna (med stor bokstav på båda orden) är enklare, kortare och tydligare.

Inlägget ska dock inte handla om vårt namn utan om vår politik. Just nu pågår diskussioner här på Råm om huruvida våra språkrör även ska kunna inneha ministerposter i framtida regeringar. I vår gröna ideologi förespråkar vi maktdelning. Den största maktdelning får vi om det inte är samma personer som innehar både positionen som språkrör och minister. Därför har jag yrkat om att en person som är minister inte på Miljöpartiet de Grönas kongress kan väljas till språkrör.

Nu börjar omröstningen. Det finns många andra spännande motioner vi också ska rösta om.

Grön ungdom prioriterar integritet

På Grön ungdoms riksårsmöte som för tillfället pågår i Göteborg diskuteras bland mycket annat vilken politik förbundet ska driva i framtiden och framförallt i den kommande europaparlamentsvalrörelsen. Förbundsstyrelsens förslag till årsmötet är att den prioriterade frågan ska vara integritet. Att Grön ungdom fokuserar på en fråga som tydligt prioriterats ner av Miljöpartiet de Gröna är mycket viktigt när det är en så aktuell och förmodligen betydelsefull fråga i valrörelsen. Det är dessutom så att Grön ungdom har ett väldigt stort förtroende i integritetsfrågan och därigenom kan konkurrera med piratpartiet, som ju faktiskt inte har någon annan politik. Klimatfrågan kommer Grön ungdom och Miljöpartiet alltid att driva, oavsett om det uttryckligen står att den ska prioriteras eller inte, det är inte heller där vi måste övertyga väljarna. Vi har redan störst förtroende i den frågan, större förtroende än något annat parti har i någon annan fråga.

En prioritering av integritetsfrågan är dels ett komplement till den politik vi annars driver, dels ett komplement till den politik som Miljöpartiet kommer driva. Tillsammans vi övertyga väljarna om att rösta grönt den 7:e juni!

Kärnkraftsfrågan

Debatten om kärnkraftens vara eller icke vara har åter blossat upp i Sverige. Den här gången verkar det finns en bred majoritet både i riksdagen och i folkopinionen för att bygga ut, eller åtminstone behålla nuvarande nivåer på kärnkraften.

Reklambyrån Hurra! har tagit fram en skraplott som visar faran med kärnkraften, en risklott. Denna ska ingå i Greenpeace kampanj mot en utbyggd kärnkraft i Sverige. Väldigt snygg och talande!

Att miljöorganisationer likt Greenpeace, Naturvårdsverket och Miljöpartiet de gröna ens måste ta debatten för att visa hur miljöovänlig kärnkraften är på lång sikt är väldigt synd. Istället borde all den tid och alla de resurserna läggas på att genom forskning och fakta visa hur vi kan göra istället! Det finns extremt mycket gröna energikällor för framtiden men utvecklingen har inte haft samma takt som det tekniska kunnandet, eller den politiska viljan.

Eftersom opinionen (även om underökningar på dn.se och liknande inte kan klassas som vetenskapliga) verkar stödja kärnkraft måste informationen om miljövänlig energi snabbt ut och synliggöras! Det går självklart inte att bestämma vad medier ska skriva om men vi som förstår vilken risk regeringens förslag utgör måste motarbeta det med allt vi kan! Min uppfattning är nämligen att ett sådant beslut inte kan klubbas igenom utan en folkomröstning eftersom svenska folkets beslut, till något annat undersöks, är att kärnkraften ska försvinna i Sverige.

Den tid vi har på oss är alltså den tid det tar för regeringen att utlysa en ny folkomröstning. Vi måste samtidigt verka för att få till stånd en sådan. Miljöpartiet är starka förespråkare av demokrati, vi ser att en av de bästa vägarna till direktdemokrati och medborgares inflytande och rättigheter går genom folkomröstningar. Då måste vi även ta dem på allvar! Därför får vi inte på förhand slå ut med händerna och ge upp inför ytterliggare en dum idé från den blåa alliansen. Än finns tid för hopp om förändring! Både vad gäller alliansens förslag och möjlighet till folkomröstning men framförallt när det gäller att stoppa kärnkraften!

Liveblogg igen!

Idag sitter jag på Gröna studenters rådslag som ska diskutera EP-val och det kommande verksamhetsåret. Efter lite nödvändigt kaffe och en macka är det nu dags för Hampus Rubaszkin att prata om vilka som är våra potentiella väljare i juni. Hampus jobbar dels som kampanjssamordnare och dels jobbar han med vår parlamentariker Carl Schlyter i Bryssel så han borde ha mycket intressant att prata om.

Nu kom vi in på bloggämnet här. Mycket spännande! Jag fick svara på lite frågor från bloggträffen och det finns som vi pratade om då stor potential för de politiska bloggarna att påverka och föra ut budskap.

Bloggträff

Idag sitter jag i riksdagen och diskuterar bloggens roll med andra gröna bloggare. Det första jag fick lära mig var att använda twitter. Nu är det en presentationsrunda av alla deltagarna och vad våra bloggar handlar om. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad jag ska säga om min blogg när turen kommer till mig men det kommer ni märka strax.

Det blev ingen presentation av bloggen. Däremot blev det lite skryt om att dagens inlägg är det tredje raka så snart känner jag mig kvalificerad att skriva upp mig på listan av gröna bloggare. Blandningen av dels deltagarna och blogginnehållet är mycket spännande, det finns många kloka hjärnor i salen jag just nu sitter i.

Nu har diskussionen börjat ta upp bloggar kontra pressträffar eller pressmeddelanden. Mycket intressanta synpunkter från personer med lite mer insyn i själva politikerarbetet än vad jag själv har.

Fortsättning följer, nu bryter vi för lunch

Efter en god macka är vi åter laddade för diskussioner kring bloggar. Nu är det språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som talar. Sedan är det dags för frågestund. Spännande frågor och diskussion om kärnkraft, bostadspolitik och alternativa välfärdsmått.

Nu får vi information från socialdemokraternas ansvarige för nya medier eller sociala medier. Kärt barn har många namn som bekant.

Nu har vi lyssnat på Mathias Klang som har hållit ett väldigt intressant föredrag om vad bloggare och bloggar är. Tack så mycket!

Nu ska vi ha en diskussion och en liten frågestund.

Junilistan

På dn.se läser jag att junilistans ena ordförande, Annika Eriksson, hoppar av sitt uppdrag och lämnar partiet. Det var längesen jag läste eller hörde något om dem i media och jag måste erkänna att jag har haft funderingar på hur eller om de ska ställa upp i valet till europaparlamentet. Nu verkar det dock vara just arbetet med denna lista som fått Annika Eriksson att lämna partiet, av fullt förståeliga anledningar om hennes påståenden stämmer.

"Bland annat finns i princip hela styrelsen med i toppen på listan samtidigt som det är styrelsen som beslutar, säger Eriksson."

Just nu genomför Miljöpartiet de gröna sin medlemsomröstning kring hur kandidatlistan ska formeras utifrån ett förslag som valberedningen genom långt och hårt arbete fått fram. Junilistan verkar sakna både en förankring i en valberedelse och hos sina medlemmar, något som fått Annika Eriksson att reagera. Det är ofta en självklarthet hos oss miljöpartister om att det ska finnas hög grad av delaktighet och påverkansmöjlighet hos alla medlemmar, inte bara de som sitter i partistyrelsen. När jag läser detta reportage om junilistan inser jag hur viktigt det är att inte glömma bort hur bra vi faktiskt har det, även om såklart även vi kan bli bättre.

Men just nu är jag mest glad för att även jag som vanlig dödlig medlem fått vara med och säga min åsikt kring vilka vi ska skicka till Bryssel.

Att samarbeta

Just nu sitter jag och tittar på Svt24 som sänder från riksdagens partiledardebatt. Alliansens upprepade dumheter är inget som längre förvånar mig, om det någonsin gjort det, men det ständiga ifrågasättandet av oppositionens samarbete förvånar mig faktiskt. Alliansen själva består av fyra partier som kommer överrens om de politiska huvuddragen för att kunna bilda regering. Exakt samma kritik och ifrågasättande som media utsatte dem för för mindre än tre år sedan är den de nu riktar mot främst Socialdemokrater men även Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Samarbete är inte detsamma som att helt överge sina egna övertygelser utan en fråga om att gemensamt, genom uppoffringar och förhandlingar komma fram till en överenskommelse för vad det är alla tjänar på. Det är en viktig uppgift de tre oppositionspartierna nu står inför. Jag tycker inte att våra partier ska göra som alliansen och ta fram ett enat förslag som gör det omöjligt för väljare att kräva ansvar av enskilda partier i det val som kommer fyra år senare. Det är däremot inget jag är orolig för, jag har mer förtroende för partiledningarna än så. Ett enat alternativ men med tre olika partier är ett måste för att inte skapa en modell lik de i Storbrittaninen eller USA där det bara finns två partier att rösta på i realiteten. Det måste finnas olikheter inom de två olika blocken. Annars är politiken som vi känt den i Sverige död.

Att alliansen helt vägrar förkasta Israels handlingar i Gaza är en helt annan sak. Den får jag inte plats med nu.

En köpfri dag

På bnd.nu kan alla som vill blogga om en köpfri dag. Att i 24 timmar protestera mot konsumtionssamhällets utveckling är en självklarheent för mig. Målet är att handeln den 29 november i år ska stå stilla och att allas engagemang märks i statistiken och i tomma gallerior. Eftersom min syster ska ha 20-årsfest samma kväll får jag se till att inköpen planeras några dagar i förväg..

Skolpolitik

Det är nästan så att jag skäms när jag blir förvånad över ett uttalande som kommer från utbildningsminister Jan Björklund. Idag har alliansen lagt en proposition (2008/09:66) om att införa betyg på skalan A-F även i grundskolan och på gymnasiet. Detta innebär att inte bara högskolor, där jag redan tvingats anpassa mig till förändringen, utan nu hela skolväsendet tvingas fokusera mer på betyg än på utbildning.

Perspektivet som jag inte förstår hur de kan undgå att se är det att med mer fokus på betyg så ökar också betyghetsen, vilket borde leda till mer psykisk ohälsa bland de unga i vårt land. För de som har de bra hemma, kommer från studievana miljöer och har lätt för att lära är det en vinst om inte längre lika många som de har högsta betyg. Den gruppen är tyvärr inte så stor som Jan Björklund och hans allianskolleger verkar tro.

Samhället som alliansens politik skapar, inte bara på skolområdet, leder till ökade samhällsklyftor, ett mer ojämlikt samhälle och, vilket är det enda positiva, ett större stöd för oppositionen mot valet 2010.